Under Victors dagisår blev vi ofta kallade till s.k BHT-träffar (BarnHälsoTeam) av förskolan på grund av det hände så mycket kring Victor. Det var mycket bråk och många tårar på avdelningen. Träffarna gav inte oss speciellt mycket, vi kände en brist på förståelse från förskolan över vår problematik. Vi fick råd och tips av teamet men det följdes inte upp på förskolan.
När Victor började förskoleklass började det äntligen hända saker. Tillsammans och med stöd av hans lärare satt vi igång en utredning. Vi skickade en anmälan till VITS-teamet (Vardagsnära Insatser i Tydlig Samverkan) i Uppsala. Och när ungefär ett år hade gått, så stod vi inför läkaren som meddelade att Victor hade ADHD. Vi föräldrar kunde pusta ut, för vi undrade faktiskt vad det kunde vara om det inte var ADHD. Var det fel på oss föräldrar?
Tack vare diagnosen fick vi upp ögonen för hur vi kunde hjälpa Victor. Och hur vi kunde hjälpa omgivningen och skola – att hjälpa honom. Hemma uppfinner vi ständigt nya lösningar. Många av lösningarna blev roliga lekar som den morgonen när vi försov oss – då hittade vi på ”Hinna-med-allt”-leken… Allt gick i super-ultraexpress-tid. Och vi kom i tid!
Idag har det gått tre år sedan Victor fick sin diagnos och det har faktiskt blivit ganska lugnt här hemma. Den som stökar mest just nu är inte Victor utan hans busiga lillasyster Linnéa.
Är du förälder och orolig – kräv en utredning. Det är ett fantastiskt sätt att kartlägga ditt barns behov – och skapa nya vägar att lösa vardagsproblem – oavsett om det finns en diagnos som grund.
Varmt lycka till på vägen!
Stolt mamma till en fantastisk kille
Jessica Stigsdotter Axberg, 2012
