För mig är det superenkelt. Det är för att ta ut rätt riktning. Ge inte glasögon till någon som behöver rullstol och tvärtom.
När man vet vad som går att förändra är det dags att stötta alla funktionsförmågor. För det har alla. Det gäller bara att kartlägga dem.

Under Victors dagisår blev vi ofta kallade till s.k BHT-träffar (BarnHälsoTeam) av förskolan på grund av det hände så mycket kring Victor. Det var mycket bråk och många tårar på avdelningen. Träffarna gav inte oss speciellt mycket för oss föräldrar, vi kände en brist på förståelse från förskolan över vår problematik. Och de tyckte att vi inte förstod. Vi fick råd och tips av teamet men vi upplevde att det inte följdes upp på förskolan.

När Victor började förskoleklass (6års) började det äntligen hända saker. Tillsammans och med stöd av hans lärare satt vi igång en utredning. Vi skickade en anmälan till VITS-teamet (Vardagsnära Insatser i Tydlig Samverkan) i Uppsala. Och när ungefär ett år hade gått, så stod vi inför läkaren som meddelade att Victor hade ADHD. Vi föräldrar kunde pusta ut, för vi undrade faktiskt vad det kunde vara om det inte var ADHD. Var det fel på oss föräldrar? Tack vare diagnosen fick vi upp ögonen för hur vi kunde hjälpa Victor. Och hur vi kunde hjälpa omgivning och skola att hjälpa honom.

För oss föräldrar har det varit skönt att få stöttning från BUP och skola. Och det är klart att det inte alltid funkar. Men det tar ju tid att lära sig vad man själv behöver, så då måste det ju ta ännu längre tid att förstå vad någon annan behöver. Så vi prövar, testar, gör fel, gör rätt och lär oss av det och går vidare.

Och visst tusan blir jag förbannad och arg och river av ett ryt då och då. Men jag är bara människa. Och jag kan idag se skillnad på vad som är ADHD-symtom och vad som är vanligt ”barn-symtom” : )

Stolt mamma
/ Jessica Stigsdotter Axberg