Sidmeny
Kategorimeny

Skrivet den maj 12, 2014 i #blogg100, ADHD, ADHD-strategier

Vägarbete blev vägbråk.

Vägarbete blev vägbråk.

Idag fick jag beskåda något riktigt intressant. Det kändes nästan som att jag satt hemma i tv-soffan och tittade på en dokumentär om mänskliga reaktioner.

Jag kommer åkandes på vår lilla väg i Skokloster och det står uppsatt skyltar att de just nu håller på med vägarbete. Skyltarna är uppsatta långt i förväg, och de räknar ned från 70 till 50 och till 30. Man börjar se människor som står vid vägen och arbetar, man ser och anar flera fordon. När jag närmar mig ser jag att det är en liten lastbil som försöker att ta sig förbi den traktor som precis håller på att lasta upp saker på ett släp.
Jag ser att traktorn vill backa, och jag ser att den lilla lastbilen backar, lite, väääldigt lite.
Föraren i traktorn vänder sig om, jag ser inte hans ansiktsuttryck men han verkar lite irriterad och vänder tillbaka och försöker backa lite till. Lastbilen vill verkligen framåt och förbi så istället för att backa smyger han fram i vägkanten men hindras – av vägpinnar. Då blir det tvärstopp. Jag ser att lastbilen bromsar. Jag ser att traktorföraren vänder sig bryskt mot lastbilen. Och sen för traktorföraren skopan framför lastbilen så att han inte kan köra någonstans. Och bakom står jag. Och ser allt som i en film hemma i soffan. Jag stänger av motorn.
Traktorföraren rusar ur sin traktor och rundar lastbilen, han hytter med näven och jag ser att han skriker. Han går bort en meter men reagerar på något som lastbilschauffören antagligen hojtat efter honom. Traktorföraren springer fram och rycker i dörren men får inte upp den. Han skriker och blir alldeles röd i ansiktet. Riktigt urförbannad är han. Och det verkar som om lastbilschauffören åter skriker tillbaka. Och så där håller de på. Fram och tillbaka. Jag ser att vägarbetarna som står till fots garvar lite och jag undrar om det här verkligen var första gången. Kanske både andra och tredje.

Och där sitter jag – och har bråttom…

Till slut, efter ca tio minuter, har de bråkat färdigt och traktorföraren flyttar på sig och lastbilen kan äntligen köra förbi. Han ställer sig bara 50 meter bort, tar upp sin mobil och ringer någon. Det är det sista jag ser innan jag susar iväg. Och jag undrar just nu – vad hände sen? Någon som vet?