Sidmeny
Kategorimeny

Skrivet den jun 11, 2014 i ADHD, AS - Asperger

Skolavslutningskaos – på grund av mig

Skolavslutningskaos – på grund av mig

Det känns som att jag ägnar det mesta av min tid till att förbereda Victor så att han skall få en bra dag. Förbereda hit och dit, tider, saker att göra, var mamma och pappa ska vara vid olika tidpunkter, när lillasyster är hemma eller inte, när någon fyller år, när man ska ge bort en present, när karaten börjar och slutar, om det blir golf med morfar och när, när det är avslutningsfest OCH all pianoträning inför skolavslutningen där Victor skulle ha spelat inför hela skolan.

Jag säger skulle.

För jag tog fel på tiden, vi kom när allt började, inte en halvtimme innan. Jag hade uppfattat att vi skulle samlas 08.30. Så när vi parkerar och kliver ur bilen hör jag musiken sätta igång – det som Victor skulle ha spelat – och barnen börjar att marschera. Jag hör mig själv: Spring! Det börjar nu…..

Victor och Linnéa springer allt de orkar. Jag kommer efter och försöker se Victor. Ser honom inte. Ingenstans ser jag honom. Jag börjar att gå runt för att se om han är ok eller inte. Men jag vet redan att han inte är ok. Så som han har tränat inför detta. Inför hela skolan har han tränat. Och nu missade han det för att jag inte kunde läsa ordentligt. Jag är på väg att börja störtgråta, för jag vet hur Victor har det nu. Och det är mitt fel. Mitt fel.

Till slut hittar jag honom, han sitter med sin favorit ”Molle”, de sitter bakom hela kören så att han inte syns. Jag struntar i vad alla tänker och tycker och går och sätter mig bredvid honom och det är som jag befarat, han är förtvivlad. Det enda jag kan göra är att bekräfta hans förtvivlan och säga att det var mitt fel och att det är för jäkligt att det blev så. Det var inget jag ville. Han har all rätt att säga att han är arg på mig. Då säger han istället, tyst: Jag älskar dig mamma!

Pontus kommer fram och frågar vad som har hänt, jag berättar att vi glömde bort tiden så att Victor missade att spela. Då kommer Pontus på den briljanta idén att Victor kan ju spela på utmarschen. Jag vet att jag måste få Victor bort en stund för att kunna prata med honom. Han kan inte riktigt återhämta sig när ”alla” tittar på. Fast ingen egentligen ser, för alla står med ryggen åt oss.

Vi går undan på baksidan och pratar, han får gråta ordentligt och jag berättar om Pontus idé. Jag förstår att det kommer vara viktigt för Victor att vända skolavslutningen till något gott, annars kan det lätt bli ett tufft minne. Vi pratar om att spela på slutet och till slut får jag med honom och vi går tillbaka. Jag vill att han kommer så nära pianot som möjligt så att Camilla (musikläraren) ser honom och förstår att han vill. Precis när utmarschen skall sätta igång är Victor på väg fram med stora kliv…
men blir hindrad av andra lärare som säger att det inte är ok…

Ridå.

Victor kan inte vara kvar och springer iväg. Och jag efter. Det är bara att konstatera, skolavslutningen 2014 blev ett kaos och en besvikelse. På grund av mig. Picknicken efteråt blev milt sagt ”lite stel”. Men vi överlevde : )

Efteråt pratade vi med lärare och rektor, de hade försökt ringa oss och fråga om vi var på väg, men hade ett gammalt mobilnummer som vi inte använder längre…

Nu är vi hemma och har pratat ordentligt om hela skolavslutningen. Och Victor har fått läsa igenom hela texten och godkänt det med orden: ”För tänk mamma om det är någon annan som varit med om samma sak, då kanske de vågar prata om det också”. Han är klok min son, mycket klok.

I'm sorry. It's my fault. What can I do to make it right? Jippieserien.se

6 Kommentarer

  1. Kära älskade du/ni jag lider med er, jag känner paniken.
    Ni är underbara som delar med er, hälsa Victor att han är en fantastisk människa <3

    Du Jessica du får ett <3 du med, världen bästa Victor-mamma, trots tids-missen 🙂

    Kram

    • Tack så mycket : )

  2. Tack!!!!

    • Tack själv!

  3. Om jag kunde sträcka mina armar hem till er och krama om dig! Ja, det var dig jag ville krama! Du har nu vänt ut och in på dig själv för att ge Victor styrkan att sträcka sig upp i sin fulla längd, utan att kunna känna efter hur gärna du skulle behöva en ”tank-station”. Någon annan skrev om att kunna visa att vi inte är perfekta, du är en fin och god mamma som ger dina barn styrka att möta livet. Kram <3

    • Tack snälla fina du : )