…höll på att inte bli någon. Tog bilen från Stockholm vid 16.00 och skulle inte vara framme förrän 18.00 i Uppsala. Gott om tid trodde jag.
Hoppsan – det var några till som åkte bil. Först nu förstod jag konsekvenserna av att tågen inte gick som vanligt mellan Stockholm och Uppsala. Och det var lite i senaste laget som jag förstod det. Jag hade åkt en timme tidigare om jag hade greppat hela bilden av tågkaoset. Men är inte det ett typiskt ADHD-drag, att bara sätta sig i bilen och åka och glömma ta reda på hur trafiken är, till vilken adress ska jag till ”för det var väl samma som i höstas, eller?” och ”det var väl klockan 18.00?”. Så dags att komma på det nu. Men sådär är det alltid för mig fast jag tycker att jag planerar så väl.
När jag kom fram till Psykiatrins hus vid Akademiska i Uppsala, 17:58, så ser jag till min förskräckelse att hela stora parkeringen som jag alltid använder är borta. Kaputt. Gone. Error. Over and out. Jaha, jag har två minuter på mig att hitta parkering och vara där inne. Jag fattar att det spelar ingen roll hur mycket jag stressar, jag kommer inte hinna. Och då kan jag faktiskt lugna ner mig. Det är magiskt för mig. Är det försent så är det försent. Kan jag inte vara där i tid så kan jag lika gärna komma 10 minuter sent…
Halleluja! Det fanns en ny parkeringsplats. Det tog ingen tid att parkera eller betala i kortautomaten. Nu började hjärtat slå, jag kunde ju faktiskt hinna om jag sprang gärnet. Så då gjorde jag det. I regnet med datorväskan sprang jag över gräsmattor och gångar. Upp för rulltrappan och där stod en person och väntade på mig.
Med en mild röst möts jag av: – Vad bra, jag blev lite orolig vart du tagit vägen.
– Förlåt att jag är sen, jag har suttit fast i köer nästan hela vägen från Stockholm.
– Du är inte sen, säger hon, du kommer alldeles perfekt.
Och så går vi in, jag får lyssna på Anhörigcentrum och Attention i Uppsala och sen är det min tur. Och jag hann andas ut innan.
Det blev jättebra och det kändes så härligt. Den feedback jag fick direkt efteråt värmde så hjärtligt och gör det även nu när jag sitter här och skriver. Det är så många anhöriga som behöver lika mycket stöd och pepp som personen med diagnos behöver. Hela familjerna behöver stöttning. Och genom dessa föreläsningar känner jag att jag kan vara med och bidra. Det känns fantastiskt.
I sista minut var jag ju tvungen att döpa om föreläsningen, eftersom det tillkommit en diagnos i familjen : )
