Barns kamratkontakter innebär ett positivt tillskott i de allra flesta familjer. Barnet utvecklar tillsammans med sina vänner allt större självständighet och barnet lägger i allmänhet ner mer tid på kamraterna med stigande ålder.
Även om man inte tänker på det som en form av avlastning så är ändå goda kamratkontakter något som underlättar de flesta familjers vardag. I familjer där något barn har neuropsykiatriska svårigheter innebär kamrater ibland det motsatta. Föräldrarna måste vara med och organisera och strukturera leken för att undvika kaos och konflikter. Någon vuxen måste vara närvarande eller åtminstone lätt tillgänglig för att handleda barnet i sina vänskapsrelationer. När det ändå blir bråk måste föräldrarna kanske förklara barnets handlande inför det andra barnets föräldrar.
| Har barnet inga kamrater så innebär det i sig en belastning och sorg. |
|
Kamratrelationerna kan vara svåra av flera skäl. En del barn orkar helt enkelt inte fler sociala kontakter än vad skolan erbjuder. De är på eftermiddagarna så trötta att de helst är för sig självaAndra har svårt att tolka sociala signaler och läsa av det sociala samspelet och misslyckas därför i kontakten med andra barn. De missförstår, missförstås och känner sig missförstådda.
Vanligt är också att barnet bara klarar en till en relationer vilket innebär att barnet bara klarar av att leka med en person åt gången. Av tradition har flickors lek mer haft karaktären av en till en relationer medan pojkarna organiserat sig i lag och större kamratgäng. Här kan man spekulera i att pojkarna har det svårare än flickor och kanske ytterligare en orsak till att pojkars svårigheter blir tydligare för omgivningen.
Ju äldre barnen blir desto svårare ter sig kamratrelationerna om inte barnen tidigt får hjälp och stöd i detta.
