Alla som arbetar med människor har modeller som hjälper till att beskriva det som observeras. Den somatiska (kroppsliga) medicinen har stått som förebild även för psykiatrin vad gäller diagnossystem. Det moderna psykiatriska diagnossystemet DSM-IV har införts inom stora delar av den internationella psykiatrin och är i dag det vanligast förekomna diagnossystemet världen över.
DSM-IV
DSM står för Diagnostic and Statistical Manual och ges ut av American Psychiatric Association (APA). DSM-IV begränsar sig till symtombeskrivningar, utan att ta ställning till orsaksfaktorer. Det innebär att ett antal egenskaper, symtom skall vara uppfyllda innan en diagnos ställs. Ett problem med symtombeskrivningar är att den bygger på omgivningens subjektiva värderingar. För att råda bot på detta får flera människor som regelbundet finns i personens omgivningen beskriva hur de uppfattar den person som utreds.
Genomgående kriterium vid en barnpsykiatrisk diagnos är att barnets förmåga att fungera personligt och i samspel med andra skall vara påverkad i negativ riktning. Symtomen måste vara varaktiga och utgöra en påtaglig belastning för barnet. Ofta används strukturerade intervjuer och ”checklistor” som barn, föräldrar och ibland barnomsorg- och skolpersonal får svara på. DSM-IV är inte ett helt tillförlitligt diagnostiskt instrument när det gäller barn eftersom det omfattar alla åldrar och inte helt är anpassat till barn.
Symtombeskrivningar
Utvecklingen går mot symtombeskrivningar både i Sverige och internationellt. En barnpsykiatrisk diagnos kan aldrig baseras på enstaka symtom. Symtomen måste också haft en viss varaktighet och utgöra en påtaglig belastning för barnet.
Ett problem med symtombeskrivningar är att den bygger på omgivningens subjektiva värderingar. För att råda bot på detta får flera människor som regelbundet finns i personens omgivningen beskriva hur de uppfattar den person som utreds.
Syfte
Det finns två huvudsakliga syften med diagnostiseringen, dels att klassificera utifrån några specifika kriterier, dels att ge bästa möjliga behandling utifrån vilken diagnos som ställs.
Diagnostiseringen av neuropsykiatriska svårigheter försvåras dock av den utrednings- och vårdorganisation som idag råder. Flera olika instanser skall samordna sina verksamheter och olika huvudmän står för kostnaderna.
| För att slippa de höga utredningskostnaderna är det inte helt ovanligt att de olika instanserna bollar problemen mellan sig. |
|
Utrednings- och vårdorganisationen ser också olika ut i Sveriges landsting och kommuner. Under tiden hamnar barn och vuxna i kläm och får inte den hjälp de behöver. I de fall personen får diagnos saknas det ofta någon person som ansvarar för att vården följs upp.
Min avsikt är inte att ta ställning i frågan ”för eller emot diagnostisering”. När man står inför en situation då en människa behöver någon form av behandling förekommer det alltid någon typ av diagnostisering – även om det inte uttalas högt. Ingen har rätt att tvinga på någon en utredning eller diagnos som den inte eftersöker, lika självklart vore det att ge människor möjlighet att utreda sina svårigheter när de så önskar.
