Ni vet, när en muskel låser sig för att man tagit i för hårt eller när man får kramp någonstans, precis så kan det bli för en liten person med ADHD och ”Asperger-släng” i tanken.
I kväll hände det – och det är helt förståeligt. Klassträff och massor av intryck och samarbetslekar. Det gick bra och det var faktiskt roligt. Över all förväntan (från min sida), men så mitt i ett hopp gjorde han illa foten, ordentligt. Och då hamnar låsningen på: Varför skall det hända mig något tråkigt när vi äntligen gör något kul? Det blir som ett negativt mantra för den lille gossen. Varför händer det mig? Varför kunde inte jag fortsätta leka? Varför just jag? Varför varför varför?
Och han är verkligen jätteledsen. Jag ser hur han kämpar mot tårarna och besvikelsen.
Han kan inte stödja på foten och jag tar med honom till en plats där han kan vila. Vi kollar foten, vi kyler och masserar.
Det jag vet om låsningar är att har det låst sig, kan man öppna det. Har man kramp, kan man stretcha, massera och andas in djuuuuupa andetag för att syresätta muskeln. Jag tänker att hjärnan fungerar likadant, så jag säger:
– Äsch, sånt händer och snart är det klassfest igen. Då kommer det inte hända igen. Du kan vara med och leka genom att hoppa på en fot.
– Hur skall det gå till, svarar han förtvivlat.
– Du som är så kreativ – du kommer säkert på det, svarar jag hurtigt och hoppas av all min kärlek att det skall gå vägen.
Han är tyst en lång stund och kämpar med det negativa mantrat som rör sig i huvudet på honom.
– Ok, säger han lite tyst, vi kan väl spela badminton på en fot – du får också hoppa på ett ben, säger han och hoppas att jag nappar.
Det gör jag – och så spelar och leker vi en bra stund innan han ger upp för att han blir vansinnigt trött i benet. Jag är helt slut, men det bjuder jag på.
Hjärnan är en muskel som kan tränas. Blir det en låsning, gå förbi låset. Försök inte komma på rätt kombination utan försök hitta en väg utan lås. Och andas.
