Idag har jag varit på utbildning. Jag har lekt mig igenom hela dagen. Jag har gjort samarbetsövningar, tränat på att stötta och att balansera.
Utbildningen jag går heter ”Baskurs barn och ungdom” och handlar om gymnastik : ) Och det är jättekul. Jag får massor av idéer och känner att jag blir mer kreativ som ledare. Och det behövs. Jag är nämligen tränare för en gymnastikgrupp i Bålsta, tjejer födda 05 och 06. Jag blev ledare för att jag var fotbollstränare för Victor under två år och jag tycker att Linnéa, min dotter, skall få samma stöttning i sitt fritidsintresse. Sen tycker jag ju att det är vansinnigt kul också.
Idag vid lunch frågade jag vår utbildare om de fanns någon utbildning på tex bemötande av barn med särskilda behov. Det kände hon inte till. Kanske på högre nivå trodde hon. Det är alarmerande tycker jag. Det borde vi alla ha – vi som möter barn på fritiden. Om alla ledare kunde se och förstå att vi kan hjälpa de med särskilda behov då kanske de barnen slipper bli hemmasittare. För mig är det inte konstigt att man blir hemmasittare – om man ständigt känner sig annorlunda, inte blir bemött på rätt sätt och att man ständigt upplever att man misslyckas. Vem vill vara med då? Jag skulle i alla fall bli hemmasittare.
Jag gjorde en snabb beskrivning på hur olika barn med olika diagnoser kan bete sig i tex ett led. Jag generaliserar förstås grovt. Alla barn är ju olika – men i stora drag:
Först i ledet står de med ADHD – de som vill vara först, är orädda och inte orkar vänta.
Sist i ledet står de med Asperger – för de behöver förberedelser och vill verkligen ha kontroll över vad de skall göra.
Mitt råd är – tvinga inte barnen att stå sist eller först mot sin egen vilja, de väljer oftast (inte alltid) vart de faktiskt vill vara. Barn är faktiskt väldigt tydliga – det är vi vuxna som är lite blinda bara : )
