Jag har funderat mycket på skolan för mina barns skull. Vad är viktigast egentligen?
Jag har helt enkelt utgått från mig själv och bestämt att det som är viktigast är att man mår bra i skolan. Mår man inte bra kan man ingenting lära sig.
När min son, Victor, började ettan sa jag till hans lärare och assistent att jag var mer intresserad av att han skulle må bra än att han lärde sig något. De höjde på ögonbrynen och tänkte nog att jag var lite knasig. Och det kanske jag är. Min son hade tur att få gå i en liten klass med fem-sex elever, en lärare och en assistent. Wow, vilken förändring. Han hade inte alls kunnat fokusera och sitta still i ett klassrum med 25 elever. Det hade varit olidligt för honom och för de andra.
Victor går idag i femman och går nu helt i sin stora klass. Under åren som gått har han varit i stora klassen mer och mer. Han har fått chansen att vänja sig succesivt. Hans framtid? Jag är inte ett dugg orolig för honom – han kanske avskyr läsförståelse – men han är superbegåvad i matte och han lär sig andra saker. Som tex när han bestämde sig för att lära sig Rubics kub. Han gick in på Youtube letade upp instruktionerna och lärde sig. Till dags dato har han kommit ner till 67 sekunder.
Jag har ännu inte lyckats lösa kuben. Men det kan ju bero på att jag spenderade mer tid på läsförståelse än att tänka fritt : )
Så, måste vi alla vara medelmåttiga i allt. Kan vi inte få glänsa i det som vi faktiskt är bäst på?
Här är en fantastisk film från TedX-teens. Jacob Barnett har autism och hans budskap är enkelt: Stop learning. Start thinking!
