Oj, det låter tufft att säga så. Att känna så.
Det är klart att det finns ilske- och sorge-processer när man får en diagnos. Vad hade sagts om ingen diagnos fanns? Jag hatar mig själv kanske?
Jag har en tro på att man skall få rätt verktyg och stöd när man får sin diagnos. Och det kanske man får. Men man måste ju också få chans att förlåta sig själv och att inte döma sig.
Ikväll sitter jag bänkad framför tv’n för att se mer om varför de säger just: Jag hatar ADHD!
