Min dotter heter Linnéa, men det var nära att hon fick namnet Philippa. För jag var övertygad om att den dotter vi skulle få skulle bli en Pippi Långstrump. Och det har hon ju blivit.
När de i förskoleklassen skulle ta med sig historien om sitt namn skrev jag så här.
Historien om hur Linnéa Axberg fick sitt namn.
Mamma ville att jag skulle heta Philippa för då skulle hon kunna kalla mig för Pippi. Hon trodde att jag skulle bli en vild liten tjej. Pappa ville så gärna att jag skulle heta Evelina, för det tyckte han så mycket om.
Men de var ju tvungna att komma överens och då hittade de ett tredje namn: Linnéa. Och så kom jag till slut ut – två veckor senare än jag skulle – för jag gillade att ligga i mammas mage.
När de först såg mig tänkte de: Är det där verkligen en Linnéa? Hm, vi får nog vänta en vecka innan vi bestämmer oss.
Mamma och pappa väntade med att skicka in papper på mitt namn och sen tittade de noga på mig igen.
Andra veckan: Är det här en Linnéa? Hm, kanske inte riktigt. Min mamma och pappa väntade en vecka till.
På tredje veckan tittade de riktigt noga på mig och ställde sig frågan: Är det här en Linnéa?
Och, ja, jag var en Linnéa. Äntligen fick jag mitt namn. Men jag visste ju hela tiden att jag hette Linnéa. Det var bara mamma och pappa som inte förstod.
När jag döptes fick jag namnet Linnéa Evelina Kristina. Linnéa är mitt tilltalsnamn – det jag kallas för. Namnen Evelina och Kristina har jag efter både min mammas farmor och pappas mormor. Så de namnen är släktnamn.
Under dopet ropade min bror ”prinsessa” precis samtidigt som prästen sa mina namn – så, egentligen heter jag ju det också.
Hälsar Linnéa Evelina Kristina ”Prinsessa” Axberg
