Sidmeny
Facebook
Kategorimeny

Skrivet den Mar 28, 2014 i #blogg100, ADHD, ADHD-strategier, föreläsning

Hur mycket påverkas vi av att en person inte får stöd?

Hur mycket påverkas vi av att en person inte får stöd?

Vi kallar det turkosa hjärtat för Kim. Kim får inte det stöd han skall ha i skolan – och mår dåligt, blir ledsen. På skolgården hittar han sin lillebror (rött hjärta). Säger en dräpande kommentar till brorsan, som blir riktigt förbannad, arg, förtvivlad. Lillebrors klasskamrater (gröna) råkar illa ut, och lillebror ger sig på flera stycken för att han är arg i hela kroppen. Bröderna kommer hem, förbannade och ledsna, till mamma och pappa som får ta ett ordentligt snack om saken med sina söner – vad var det som hände och varför?

Kim får ett utbrott på morgonen och vägrar gå till skolan. Någonsin. Mamma måste stanna hemma, pappa åker till jobbet för han har möte, men tankarna vandrar hit och dit. Hur skall han göra för att hans son skall må bra? Jobbet blir lidande, hans arbetskamrater (blåa) får jobba dubbelt så mycket. Det slutar med sjukskrivning.
Farmor och farfar blir mycket bekymrade och tar ledigt i omgångar för att hjälpa till. Deras arbetskamrater blir sura för att de måste göra deras jobb också. Pappans syster känner till en familj som har haft det lika tufft, och där har båda föräldrarna blivit av med jobben. Hon vill hjälpa till men har fullt upp själv med nyfött barn och familj.

Mamman hinner inte med det hon skulle göra och en stor kund säger upp sitt avtal på grund av det. Det gör att de på jobbet måste avskeda två personer. Mamman har jobbet kvar, men mormor och morfar blir väldigt oroliga och ringer till mammans syster, som blir ännu mer orolig och undrar hur detta skall sluta.

I klassrummet blir det otroligt stökigt eftersom Kim inte får det stöd han skall ha. Hans klasskamrater (gula) lackar ur och lektionerna blir olidliga. Ingen lär sig någonting. Och klasskramraternas familjer (grå)blir ledsna och sura för att det inte finns någon som kan hjälpa till i klassrummet. De ringer rektorn och klagar och vissa flyttar från skolan för att det är ohållbart.
Samtidigt funderar Kims lärare (orange) på om han skall fortsätta som lärare. Kommer hem och är riktigt irriterad. Det går ut över hans partner – som får problem med att sova och försummar sitt jobb…

Det här är ju inte sant. Jag har ju bara hittat på allt. Eller har jag det?

Det är en hel kedja av människor som påverkas – och vi vet aldrig hur mycket vi själva klarar av. En dag står vi där vid den berömda väggen. Och då smäller det.

Så, se till att du eller dina barn får rätt stöd, det är inte bara en enorm tjänst för dig och ditt barn, det är en samhällstjänst också.

ADHD-dygnet-runt10Tänk om vi istället skulle ge stöd till en person? Hur skulle den berättelsen se ut?

Detta är inlägg #28 i initiativet #blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 1 mars 2014. Jag skriver om ADHD-strategier och knasroliga vardagsbeteenden.

6 Kommentarer

  1. Jag är förälder till två barn med diagnos. Jag har kämpat i många år för att dom ska få rätt stöd i skolan, har också ringt skolinspektionen som varit ute på skolan. Dom får fortfarande inte tillräckligt med stöd anser jag. Jag har kämpat med utredningar, kommun, psykologer, logopeder. Så tillslut mådde jag så dåligt att jag blev sjukskriven på heltid en längre period, nu har jag gått upp på halvtid. Det jobbigaste i allt detta är att det är så känslomässigt påfrestande. Hjärtat går sönder av smärta för sina barn. Jag kommer aldrig ge upp att stötta de två finaste jag har, men hur mycket och hur länge ska man behöva slå huvudet i väggen, jo antagligen tills det är försent.

    Mvh mamman som skolan hatar

    • Det låter hemskt ”mamman som skolan hatar”, du har verkligen kämpat hårt. Jag känner igen mig i det du beskriver om det känslomässiga påfrestandet. Det jobbar jag med varje dag. Jag vill inte att det skall äta upp mig. Olika saker hjälper olika dagar. Det som är det bästa med att du är ”mamman som skolan hatar” – det är att dina barn VET att du finns där för dem. Du viker inte från deras sida. Glöm inte det./Jessica

  2. Ett scenario som på intet sätt är otroligt eller ologiskt. Tvärtom. Delar av detta har både jag och nära och kära till mig upplevt.
    Detta skulle jag vilja förmedla till skolan på nåt sätt… vad konsekvenserna kan bli när man inte ger stöd till eleverna, utan tillomed delar ut straff istället.
    Men hur förmedlar man det så inte skolan tar det som svidande kritik och går i aggressivt försvar?

    • Hej Christel, jag har testat att dra denna bild för en kommun – då tog det faktiskt skruv. Eftersom det kommer att kosta massor av pengar också, om de inte stöttar dessa individer. Förutom att dessa individer som får rätt stöd får förbättrad självkänsla, så tjänar även kommunen pengar på att göra en insats. Till skolan – jag tror att du kan berätta ungefär så här – för det drabbar lärare och rektorer också om inte rätt stöd ges. De får en ohållbar arbetsplats. Vinsten är enorm. För alla./Jessica

  3. En väldigt intelligent text, varför jag förundras över slutet: ”Så, se till att du eller dina barn får rätt stöd” Som är oerhört kränkande för många med barn med problem. Det borde vara vänt till kommun, landsting och regering istället.

    Min mamma försökte se till att jag fick rätt hjälp när jag var 4. Det slutade med att jag fick livslång ångest och trygghetsproblem då BUP skyllde alla mina problem på mina föräldrar, tvingade in mig och mamma på observationsboende och då min pappa protesterade när han märkte hur dåligt jag mådde hämnades de genom att anmäla honom för påhittat sexuellt övergrepp mot barn. Det omhändertas barnet omedelbart vid misstanke om. Vad jag minns är nattvakten som när jag grät skulle hålla i mig i sängen på boendet tills jag somnade, att min pappa var borta och att mina föräldrar tydligen inte ville ha mig för de skulle låta ”dem” sätta mig på barnhem.

    Efter en sån pers backar man ifrån att söka hjälp – backar snabbt och kraftigt. Så när jag var 12 och Aspergerproblematiken oftast kickar igång så var jag utan diagnos och mamma fick sjukskriva sig för att ägna all sin tid åt att få hjälp till mig. Jag fick hjälp via SoL när jag var 14. Jag fick diagnos när jag var 16, för att mamma själv hittade diagnosen på internet och krävde att BUP (som vägrade ta emot mig för att jag under utredning av sömnstörningar missade tider pga mina sömnstörningar(herpderp)) utredde.

    Så fort jag fått diagnosen började en lång, lång period av kaos och krav utan nån vettig hjälp eller stabilitet. För tog SoL avslutadet sin faktiskt vid det laget fungerande hjälp och lade över allt på LSS. Och som så många föräldrar till neuropsykiatriskt handikappade kan intyga (i alla fall de vi träffat på Aspergercenter) – så är de oerhört dåliga på sitt jobb och oerhört bra på att trycka ned föräldrar.

    Just nu är jag effektivt portad från den främsta hjälpinstansen för mitt handikapp (Habiliteringscenter) – för att mitt handikapp gör att jag inte kan gå dit utan följeslagare, vilket de förbjudit för att de ”inte jobabr så” och social fobi inte är ”ett Aspergerproblem”.
    Jag sitter med påtvingad Komvux på distans, trots att den skolformen inte fungerar. Jag har inte hjälpts utan bara stjälpts i min skolgång sen 6te klass. Jag har suttit utan skola alls i perioder. Förvägrats skolgång pga min problematik. Straffats när det inte fungerat. Om jag haft mer av min fars ADHD så jag agerat utåt, istället för med isolering och självskada kanske det sett annorlunda ut förstås.
    Ingen hjälpinstans fungerar, då alla är privata aktörer som vill få ut mesta möjliga profit på mig med minsta möjliga hjälp och all skuld för alla problem läggs på mig.
    Mamma gick in i väggen efter 6 års kamp och blev sjukpenionär.
    Jag bor hos henne så hon kan hjälpa mig på heltid, då bemötandet och de orimliga kraven och utpressningen från de som har till jobb att hjälpa mig efter 10 år gjort mig till en mindre självständig och mindre välfungerande 22-åring än vad jag var som 12-åring – det har gjort vad som var ett socialt, glatt underbarn till, i ordets sanna bemärkelse, handikappad.

    • Hej Lin. Jag förstår att du reagerar på just den meningen – med tanke på det du berättar. Och det gör verkligen ont att höra hur du har haft det.
      Jag vill inte lägga skuld på någon förutom kanske – som du skriver – kommun, landsting och regering.
      Just den meningen var tänkt att vara till hjälp för alla de som precis står där och ännu inte vågat be om hjälp, inte att anklaga.
      Din berättelse grep tag i mig. Ta hand om dig på alla sätt du kan. /Jessica