Det är en fråga jag så gärna skulle vilja kunna få svar på. Jag vill så gärna förstå för att kunna hjälpa till. Jag skulle vilja ”känna” för att kunna förstå. Dessutom tror jag att det kan vara väldigt individuellt. Det måste det ju nästan vara, tänker jag.
Ibland tror jag att det hjälper när jag bestämmer mig för att ”Allt är bra” eller ”Allt kommer funka” osv. Det är som att min son litar på mig och när jag berättar för honom att allt blir bra, då blir det bra. För han tror mig och jag förbereder honom på att det blir bra och då ser han till att det blir så.
Jag vet att förberedelser är oerhört viktiga, men ibland går det inte att förbereda. Då sätter jag mig med honom och fokuserar på att prata om allt det som kommer att bli bra när vi väl är framme, jag berättar att han har ett val, men berättar också vad jag tycker och tror om hans egen förmåga till att klara av denna snabba förändring. Det kan ta en halvtimme fyrtio minuter, och då är det intensivt. Och mycket kärleksfullt. Jag ser att han pressar sig själv, jag ser att han ibland får gråten i halsen, men jag tror att jag hjälper honom. Och nästan alltid är han lycklig när han kommer hem, då känns det verkligen värt det. Andra gånger kan det bli snudd på katastrof.
Här är en film jag hittade som tog mig med storm ”hur det kan kännas på insidan”:
Dela den till alla du känner som behöver förstå lite mer om vad som sker på insidan hos en person med NPF-diagnos.
