Jag hänger inte med i svängarna riktigt. Precis när jag tror att det är läge för förlåt och försoning så får min dotter ny kraft och skickar ilska min väg…och jag blir stående med gapande mun och utsträckta armar till ingen nytta… Det är så ledsamt och sorgligt. Och så blir jag ju också förbannad…
Sen väntar man i 20 minuter…och så kan man mötas igen, men ärret i hjärtat blir liksom kvar. Och fler. Det är sorgligt.

Detregnarpadengode