Det finns de som tycker att jag ”slänger mig” med diagnoser hit och dit. De undrar om det kanske inte är så att vi alla människor har mer eller mindre diagnoser. Jo, det stämmer. Men det som alltid är avgörande är hur vi mår. Med den uppsättning egenskaper, egenheter och funktionsförmågor vi har.
• Om vi inte upplever att vi har problem – behöver vi diagnos då?
• Om vi upplever svåra problem och inte får stöd – hur kommer vi då att fungera?
• Om vi upplever att vi inte får stöd, ex i skolan, hur kommer vi då att lära oss?
• Om vi upplever att vi inte blir förstådda och ingen guidar oss, hur kommer vi då att må?
För mig är diagnoser en riktning och verktyg för hur man bäst skall bemöta, förstå, lära ut, lära in, stötta, hjälpa, lirka, medla och älska personen man har framför sig. DET är inte stigmatiserande för mig – allt annat är det.
