Nu tänker jag förklara mig. För mig är det absolut normalt att ADHD inte är problemet. För andra är det kanske inte det.
Jag tänker så här:
Jag vet att livet kan vara eländigt när man inte klarar av saker som andra tycker att man skall klara av. Men jag undrar VEM som har bestämt att man MÅSTE klara av just det? Och VAD är det man inte ”klarar av”?
Jag känner vuxna utan ADHD som kört sin ekonomi i botten.
Jag känner barn som har dyslexi utan att ha ADHD.
Jag känner barn, ungdomar och vuxna som inte orkar med det tempo som samhället har idag – utan ADHD.
Jag känner så många människor som har massor av extremt jobbiga oförmågor – utan att de är ADHD-relaterade.
Men de kan se ljuset i tunneln på något sätt och med hjälp av omgivningen så klarar de sig ändå.
Jag känner vuxna med ADHD som aldrig kört sin ekonomi i botten.
Jag känner barn som har dyslexi med ADHD och klarar av skolan.
Jag känner barn, ungdomar och vuxna som orkar med tempot i samhället idag, som har ADHD.
Jag känner massor av människor som inte ”lider” av sin ADHD, utan njuter av den.
Vad är skillnaden?
Jo, att de ovanstående fått rätt stöd när de behövt det.
Kan man inte hantera sin ekonomi – behöver man stöd.
Kan man inte läsa eller har svår dyslexi – ska man få hjälp.
Klarar man inte av tempot i samhället – behöver man sakta ned.
Har man extremt jobbiga oförmågor – behöver man stöd och kärlek i mängder.
Så varför håller jag på och kämpar för att ADHD inte skall kännas stigmatiserande? Jo, jag vill inte att ADHD skall ses som ett dödsbesked. För det finns de som gör det. Och det färgar hela deras vardag. Det underlättar ingenting. Jag vill på inget sätt trivialisera de problem som faktiskt finns. Inte på något sätt.
Problemen och funktionsnedsättningarna finns där – men det bestämmer inte på något sätt vem du är eller hur det kommer att gå för dig i livet. Däremot berättar det oftast vilken typ av hjälp och stöd du behöver i livet – för att du skall må på bästa sätt.
Så tänker jag.
Love, peace and ADHD will change the world : )
Så sant!
Klokt tänkt!
Bra skrivet!
Tack både Birgitta och Anders : )